Hans Johansson – seglare och ledare. Del 1

Första gången jag mötte Hans var på några kappseglingar på 80-talet, han i Smaragd och jag i H-båt. Vem som vann minns jag inte, det var nog jag. Minnet blir lätt elastiskt med tiden, liksom fiskarna i fiskehistorierna. Nu är det början av februari 2008 och, faktiskt, lite vårkänning.
Jag vet inte om Hans Johansson är bäst som seglare eller företagsledare. Jag har följt hans framgångar i havskappseglingarna och jag följde honom under många år när han var koncernchef på Semcon. Jag producerade ett trettiotal företagsfilmer för Semcon, utbildningsprogram, seglingsprogram, Semconrapporter och direktsänd företags-TV; Semconvision. Semcon var bland de allra första företagen att göra direktsänd företags-TV per satellit.
Utan Hans hade det antagligen inte blivit ett enda program. Och utan engagemanget i Whitbread och Volvo Ocean Race hade Semcon aldrig blivit så stora som dom är idag. Det har många intygat.
Hans är den obestridde ledaren, både som skeppare och chef. Besluten är snabba, inte alltid rätt men de allra flesta besluten har lett till framgång.
Men idag är det inte direktör Johansson jag pratar med utan kapten Johansson.

-Vilken var din allra första båt?
-Min allra första egna segelbåt var en Drake, S-37, som jag köpte av Urban Ristorp på nyårsafton 1975. Jag köpte den för pengar som jag fick när jag muckade.

Hans i Drake S-37, Maj. Kolla Seagullen på akterspegeln.
Den var oftast nedstuvad. Motor var för veklingar.

-Men det var ändå en stor båt att börja med?
-Ja, jag hade ju seglat många år med Peter Olofsson i hans Stortriss och sen i H-båt som vi kappseglade. Men det var ett spännande steg att köpa egen båt. Det var en Drake som var byggd på 20-talet med bomullssegel. Det hade varit en raritet idag. När det regnade så hängde bomullsspinnakern rakt ner. Det var en kul tid.
Jag började segla ganska sent. Jag flyttade ner till Västkusten 1965 från Borlänge och då var det orientering för hela pengen. Genom orienteringen så lärde jag känna Urban Ristorp och Peter Olofsson. Jag minns att jag hängde med Urban i hans OK-jolle, det var den första seglingen.
Den första långseglingen var med Peter i Stortrissen från Stenungsund till Marstrand. Urban hade en BB-11. Vi var 15 bast. Det var ett riktigt äventyr. Den gången lärde jag mig vilken färg det skulle vara på lanternorna.
Mitt första Tjörn Runt var i en Stortriss 1970.
Jag tyckte att det var kul att greja så jag lade ner mycket jobb på Draken. Maj hette hon.

Mustangen på Göta Kanal. Målad med röd servalack och ruff av en PV-huv.

Mustang
Då, på 70-talet, så var Mustangerna det häftigaste man kunde ha. Jag tyckte att det var dags att byta Draken och letade egentligen efter en IOD eller en R6:a. Men så hittade jag prototypen till Mustangen, en båt som hade stått på land i ett par år. Ingeborg och jag åkte och tittade och kikade in under presenningen. Den var målad med pensel, röd Servalack, och han begärde 18000 så vi åkte hem igen. Men jag hittade ingen båt så vi lade ett bud på 14000. Så småningom kom vi överens om 15000 och Ingeborg var inte speciellt glad. I början av juni skulle vi hämta den. Den låg på Ingarö och jag hade precis börjat jobba och hade bara en vecka ledigt. Att gå kanalen var bara för fegisar så vi skulle segla runt. Som tur var så hade Ingeborgs pappa skickat med en utombordare, sånt tyckte jag också var för klenisar.
Båten var som en öppen Soling med en fastknuten plastad pv-huv som rufftak.
Vi hade ju inte lång tid på oss så första dagen så seglade vi ända ner till Gustav Dahlén men där började det blåsa upp. Det var så kallt så vi satt i sovsäckarna och seglade och det var naturligtvis kryss, rätt i näsan. Så vi fick gå in till Oxelösund och lade till vid lotsstationen.
Efter några timmar så fortsatte vi, halva tiden hade ju nästan gått och när vi kollade på kartan så hade vi inte kommit så långt, men när vi kom längre söderut började det blåsa ännu mer. Då bestämde vi oss för att vända och trots allt ta kanalen. Så vi satte spinnaker och seglade ända upp till Mem vid Söderköping. I kanalen kan man ju inte behöva sjökort tänkte jag. På med utombordaren, kort rigg hade den så jag fick sitta längst bak för att propellern skulle ta.

Fickalmanacka
När vi hade gått igenom Söderköping och så småningom kom ut på Roxen upptäckte vi att, hoppsan den här sjön var större än jag trodde. Utan sjökort så tog vi fram en fickalmanacka och gissade att vi ska nog ditåt. Men vid nästa ställe fick vi gå in och köpa sjökort.
Sen körde vi så länge kanalen var öppen och på fredagkvällen kom vi till Motala. Vi blev varnade för att gå över Vättern i kuling så vi hamnade i gästhamnen och lade oss utanför en fin koster.
När vi sade att vi måste vara i Göteborg på söndag sade alla unisont att ”det går aldrig, vi har legat inblåsta en vecka”.
Men vi måste ju ändå försöka. Det var mellan 10-15 båtar som skulle gå i eskader tidigt morgonen därpå så vi bestämde oss för att hänga på. Men när vi vaknade klockan tre var det fortfarande fullt partaj. ”Skulle vi inte gå nu?” frågade jag. ”Jovisst, det ska vi”. Efter en stund var 10-12 båtar klara och stack iväg men vi kom inte längre än till första pricken, då gick ledarbåten på på grund. Där stannade alla men vi hade ju inte tid med det så vi fortsatte ensamma. Vi kryssade över Vättern på bara focken. Sen körde vi fullt spett hela dagen och kom faktiskt ner till Kållandsö på söndagkvällen. Men sen var det stopp så vi blev hämtade ed bil i Vänersborg. Men det var ganska bra ändå, vi seglade ner på en vecka och då hade vi ändå varit nere vid Öland och vänt.
Veckan därpå seglade vi hem den och alla var ju nyfikna. Den såg ju ut som ett vrak så jag hade satt på eltejp på sidan, det stod ”Miss Skött”.
Under hösten lade jag ner mycket jobb på Mustangen, slipade jag ner den helt och hållet, lackade upp den helt vit och byggde en ruff. Då blev den fin så till nästa säsong döpte vi om henne till ”Nattmaran”. Det stämde ju ganska väl.

Smaragd
Jag seglade M
ustangen till 1979 och då kom en kille och sade att ”jag vill köpa din båt”. ”Nja men den är inte till salu”. Den hade ju blivit väldigt fin då. Men vi provseglade i alla fall och det slutade med att han fick köpa den för 28000:-.
Då började jag leta efter en Smaragd men hittade ingen som jag fastnade för. Dom låg runt 100000:- men det kostade 98000:- att bygga själv så jag bokade mig för en, nr 117. Den fick jag på vårkanten, ett halvfabrikat, och tog ledigt 14 dagar för att bygga. Så vi, Ingeborg och jag och hennes lillasyster, åkte upp till Södertälje, fick bo i en husvagn. ”Det finns ingen som har byggt färdigt en båt på mindre än en månad”, fick vi höra. Men vi slet som djur och blev faktiskt klara en dag före schemat. Sen hörde jag när säljaren förklarade att ”du skruvar lätt ihop en sån här båt på en vecka”. Men att vi hade jobbat från 6 på morgonen till 2-3 på nätterna sa han inte.
Så på lördag morgon sjösatte vi och seglade hem. Och då seglade vi runt. Ingen motor och ingen inredning. Jag hade fått tag på ICA kundkorgar som jag skruvade fast i basinredet så vi kunde göra ett pentry.
Ingeborgs syster som aldrig hade seglat innan, blev så tänd på det så att hon seglade till Västindien sedan.
Smaragden döpte vi till ”Nöjesmaskinen” och seglade bland annat de flesta SM till 1989. Det var en kul tid.
Tord Lyrstrand och jag arrangerade SM I Smaragd i Lysekil 1986. Vi lade ner ett jättejobb och det är det största SM någonsin, vi fick dit 65 båtar.

Diva ”Sparvöga” under Tjörn Runt 1999

Diva
Jag hade länge gått och tittat på en Diva 39 och hittade en fin i Norge. ”Greyhound” hette den.
Det gick bra på kappseglingarna med Divan. Men på Tjörn Runt 1990 så gick vi på grund i en av genvägarna efter Klädesholmen, precis där man ska ut i farleden. ”Kan man verkligen gå här?” frågade en av killarna. ”Jajamen, det har jag gjort många gånger”. Pang! Åtta knop. Motorn släppte, batterierna lossnade och blixtrade och vattnet forsade in. ”Stäng luckorna och pumpa” sade jag och så seglade vi i mål. Men sedan fick vi segla direkt in till varvet och hänga den i kranen för den läckte ordentligt. Det var ett hål som en femkrona bakom kölen. Men jag hade ju sett att Diva-båtarna var lite klena så vi gjorde en ordentlig renovering efteråt.
Den var en fin tid med Divan, det var ju då som barnen växte upp också. Vi hade döpt om den till ”Sparvöga” och vi hade den till 1997.

Team Blues.
När jag sålde Divan så byggde jag en IOD. Det var också då som Team Blues kom till. Och det var också ganska kul hur det kom till. Jonas, snickaren som hjälpte mig att bygga IODn skulle karva in namnet i träöverbyggnaden på båten. Jag kunde inte bestämma mig för om den skulle heta ”Blås” eller ”Blues”. Jag bestämde mig för att den skulle heta ”Blås” men när jag kom fram efter att ha blivit försenad från jobbet så hade han redan fräst in ”Blues”. Så så fick det bli. Jag byggde IODn för att bland annat vara med på det VM som gick i Stenungsund år 2000. Vi hade seglat IOD en hel del och det hade gått bra. Jag hade i stort sett samma besättning som jag hade haft med Divan. IOD är ju en slags ”gentlemannaklass” men mina killar var ju vana vid lite hårdare tag så vi var väl lite tuffare än som dom var vana vid under kvalet i Norge.
Vi vann och fick motvilligt ta emot förstapriset vid prisutdelningen. Men dom tyckte inte om svenskarna för deras ”grisekjöring”. Vi blev skitsura men sedan fick vi ju heta det, ”Dom med grisekjöringa”.
Men tyvärr så fick vi inte till det riktigt på VM utan blev sexa eller sjua trots att vi nog hade den snabbaste båten.
IODn gillar jag, jag skulle kunna tänka mig en sådan igen så småningom.

Havskappsegling
Men jag hade blivit sugen på havskappsegling när vi seglade hem Intrum från medelhavet 94. Tidigare hade jag ofta blivit sjösjuk men det blev jag inte den här gången. Semcon hyrde Intrum för bland annat kundaktiviteter och för att vi trodde på segling som något som Semcon skulle kunna engagera sig i.
Jag hade också seglat med Magnus Kruse i hans ILC40, som vi sponsrade i samband med EF-projektet. Jag minns att vi seglade Göteborg Offshore Race. Det blåste nästan 25 meter och vi gick hur fort som helst. Vi gick söderut mot Hallands Väderö, det var månsken och vi gjorde nästan 30 knop i surfarna. Då kände jag att, så här ska jag ha det, det här måste bli min grej.
Våren därpå seglade jag Faerder med Magnus Kruse. Då hade IMX40:an kommit. Jag hade sett den på Londonmässan och tyckte att det verkade vara en kanonbåt.
Och när jag satt på kanten på natten, det gick ju fort då också, så såg jag en båt längre ut till havs som gick både högre och fortare. Då var det en IMX och när vi lade till i Horten på morgonen då låg IMXen där. Då var det planterat i huvudet att en sån ska jag ha.
Jag började undersöka marknaden på vilka båtar som var till salu, det fanns några i Tyskland men priserna på dem var högre än nypriset. Det blev ingen affär så jag slog det ur hågen. Vi hade ju IODn och så seglade vi till Shetland med VO60:an. Också ett tokigt projekt.
Samtidigt som jag stod i Skärhamn och skulle precis kasta loss så ringer det från X-Yachts i Danmark. ”Du vi har en båt här, det är en tysk som inte kan betala, så den är din om du vill. Du kan få den före EM.” Dom visste ju att jag var sugen på att segla EM.
Okej sa jag, jag tar den. Och så seglade vi till Shetland med VO60:an. Den seglingen ska jag återkomma till.

IMX40 ”Blues” på Tjörn Runt 2006

Samma dag som varvet öppnade efter semestern så var Ingeborg och jag på varvet i Haderslev för att hämta IMX:en. Det störtregnade och vi satt på kajen och väntade på att mätningen skulle bli klar. Det tog en evig tid tyckte vi, vi hade ju inte lång tid på oss. Men på kvällen var mätningen klar och vi gjorde oss klara för att segla tidigt morgonen därpå. Då blåste det 20 meter och jag hade bara fått en genua 2. Jag hörde på sjörapporten att vinden skulle öka, det skulle bi upp till storm. När v
i kom i höjd med Samsö så hörde vi att det skulle blåsa 28 meter så vi bestämde oss för att gå in där. Men hamnen var ju full och dessutom bara 2,5 meter djup. Vi stack ju 2.45 så jag vågade inte gå så långt in. Det var ju dessutom vår första tilläggning. Vi hittade i alla fall en plats alldeles i piröppningen. Sen bestämde vi oss för att ta oss upp till Grenaa dit två ur besättningen tog sig med bil. Det blåste fortfarande lika mycket men då var vi ju i alla fall fyra ombord. Vi kom fram lagom till inmätningen. Det blåste hela EM-veckan men det gick bra, vi blev faktiskt tvåa med en helt ny båt.
Då fick jag verkligen blodad tand för havskappsegling.
IMX:en är en helt underbar båt att segla och vi har haft fantastiska seglingar: Fyra totalt på Gotland Runt, tvåa på SM och flera bra placeringar på andra havskappseglingar. Vi har seglat 12000 distans med den båten. Det är ett halvt varv runt jorden.
Men nu har vi köpt nya segel så vi kör minst ett år till. Vi är väldigt samkörda, det märker vi speciellt på långa race. Anders Carlberg på fördäck, Henrik och Magnus Hansson, Andreas Lyrstrand, Erik Brügge, Niklas Strandberg, Kenny Bergkvist, Urban Ristorp, Svante Arvidsson, Ola Sandahl, Ronny Carlsson och Jon Mikaelsson

Tiden går fort när vi pratar och Hans har mycket att berätta. Därför delar jag upp den här intervjun i två delar. Nästa kommer snart, om Whitbread, Volvo Ocean Race, ledarskap och atlantsegling med Creighton. Håll ut.